Söröya 2008

Så var det dags att återvända till Söröya efter förra årets avvikare till Skjervöy. Första veckan skulle jag fiska med nya bekantskaper och ratta en av Arronettbåtarna. Andra veckan var det återförening med gamla fiskevännerna Esben och Stefan på guidebåten. Stefan kompis Patrik skulle också fiska med oss. Målet med årets Norgeresa var att förbättra mina personrekord på hälleflundra och havskatt samt att fånga en stor uer. Året innan slogs ju världsrekordet utanför Söröya med en gigantisk uer på 8,8 kg fångad av Björn Olovsson. 2007 fångades det 11 uer över 5 kg utanför Söröya. Jag hoppades att de stora skulle vara kvar detta år... vilket de också verkade vara, då ett fåtal stora uer hade fångats tidigare på säsongen. Nu skulle vi satsa!

 

Första veckan fiskade jag ihop med Jonas, Kurt och Jörgen. Kurt och Jörgens resa inleddes på ett tråkigt sätt då de klantiga norrmännen hade försnillat bagage på flygplatsen så de blev kvar i Alta för att vänta på sina väskor. Jag och Jonas gjorde därför därför havet själva första kvällen. Vädret var inte jättebra. Därför blev det en kortare tur upp till Kveitesundet. Någon kveite lyckades vi inte haka på men Jonas fick omgående ett nytt PB på torsk på 17,5 kg och vi drog upp en del koljor också. Dagen därpå anslöt Jörgen och Kurt för en trevlig fiskevecka.

Katt på 8,25 kg.

Så här glad blir man över en rejäl misse..

Det blev en vecka i hälleflundrans tecken. Vädret var väldigt varierande. Vissa dagar blåste det en del så vi fick ligga i lä vi Fågelberget och spinna flundra. Andra dagar var vädret perfekt så vi kom ut på Storskaltaren. Vi gjorde också en liten satsning på katt som gick över all förväntan. En hel drös fina katter drog vi upp. Flundror fångade vi överallt, både nära land och ute på Storskaltaren. Under veckan lyckades vi pressa upp 24 hälleflundror i båten.

Jonas bänder kveite. Resultatet.

Vi hade dock en förbaskad otur med storleken för största flundran vägde inte mer än 14,9 kg. Den tog jag själv. Flera gånger var det så att vi hittade flundrorna och anropade över VHF:en att vi fått igång fisket och så kom någon annan båt och tog en stor medan vi fick nöja oss med små. Det spelade heller ingen roll att vi kunde få många flundror medan man i andra båten fick en... för nog fan var det den som var stor. Men så är det med fisket ju. Både Kurt och Jörgen tappade vars en av modell större. Jörgen hade väldigt otur med sin. Han fiskade med en upphängare en bit ovanför jiggen när storkveiten nappade. Den gjorde en lång rusning varefter den tackade för sig med att dra av linan. Det var dock fortfarande fisk på. En 10 kg torsk satt på upphängaren. Den hade kveiten släpat runt på tills linan inte höll mer. Man kan ju undra hur stor den var som orkade det... Vi fick ytterligare ett antal 10+ torskar upp till 17 kg som bifångst vid flundraspinnet.

Typisk kveitebotten i en ränna. Kveite 14,9 kg

Efter en första vecka med inriktning på hälleflundra ska jag fiska med gamla fiskepolarna Esben och Stefan i Bulanbåten den andra veckan. Stefans kompis Patrik Rickard är också med. Nu ska vi göra en satsning på den stora uern!

När övriga båtar ger sig ut för att fiska hälleflundra tidigt på morgonen den 18 juli, ligger vi lugnt kvar i våra sängar. Först vid middagstid rattar jag ut guidebåten ”Bulan” ur hamnen. Solen tittar fram bakom lätta molnslöjor och en svag nordöstan krusar vattnet. Förutsättningarna är idealiska för mete på djupt vatten. Agnfisket klaras snabbt av och fiskbackarna fylls av småsej. Esben som är gammal fiskhandlare har tidigare klagat på vårt filéande. Därför sätt nu han i arbete med att filéa agnfisken medan vi styr mot området som tidigare har producerat kungsfisk av bra format. Grundet vi ska fiska vid är ganska stort och består av en oval platå som angränsar till en djupränna. Snittdjupet på det flacka grundet är för uerfiske högst moderata 150 meter. Mitt på grundet ligger en topp på 120 meter som passande nog har döpts till ”Uertoppen”. På både västra och östra sidan faller djupet sakta ner mot 180-200 meter, varefter det kastar sig nedåt i dramatiska stup. Snabbast faller det på västra sidan, utåt rännan, där det till slut blir över 400 meter djupt. Det är på dessa kanter vi vill fiska och inte uppe på grundet, där de flesta tidigare försök har gjorts. Vi inleder fisket på östra kanten eftersom de flesta tidigare fångster har gjorts vid denna del av grundet. Våra tackel agnas med stora strimlor av sejfilé och skickas till botten. Sedan inträder det stora lugnet. Enstaka kungsfiskar i ordinärt format nappar emellanåt och mindre lubbar terroriserar våra tackel alltför ofta. När Esben efter två timmars fiske äntligen lyckas landa en uer på drygt fem kilo känns det som en välsignelse. Med sin stora brandgula kropp är den fantastiskt vacker, nästan lite exotisk, och Esben är av förklarliga skäl överlycklig. Hans resa är räddad.

Vi hoppas att isen är bruten, men under de följande två timmarna fortsätter vi att dra ilskna smålubbar ur djupet, varvat med någon enstaka liten uer. Trött lutar jag mitt huvud mot kabinen och funderar över om fisket ska sluta på samma sätt som alla tidigare försök. Gång på gång har jag lagt båten över olika delar av djupkanten, men med samma klena resultat. Om bara en enda hyfsat stor fisk kan hugga, tänker jag. En kungsfisk på tre kilo skulle räcka, det vore en drömfisk. Jag samlar mina tankar och bestämmer mig för ett sista försök.

– Vi provar västra kanten istället och ger det inget så åker vi hem, meddelar jag mina fiskekompisar.

På väg över grundet studerar jag sjökortet mer ingående. Den västra kanten ser förvisso bra ut, men mina ögon stannar längre norrut, på den nordvästra delen av grundet. Där gör kanten liksom en liten sväng in i grundet och med den nordöstliga vinden borde vi driva perfekt ned för den norra delen av  och vidare ner i ravinen. Därför är det dit jag styr Bulan. Jag lägger båten tillrätta på 195 m djup. Driften blir perfekt och vi börja sakta driva ned för branten som här stupar hysteriskt snabbt mot djupet. Medan våra tackel är på väg mot botten håller jag båten på plats med hjälp av motorn. Vi hinner bara precis komma ner, sedan är det fisk på alla spön – och den här gången är det inte smålubbar!  En rejäl spöböj tyder på bättre fisk och jag hoppas på en jätteuer, men kungsfisken är inte någon kämpe och tunga gungningar skvallrar om att det förmodligen rör sig om något annat. De andra, som inte sliter fullt lika mycket med sina fiskar, spanar ner i vattnet och kan snart skymta orangefärgade skuggor. En efter en poppar stora kungsfiskar upp i ytan och det sitter inte bara en på varje tackel – det är dubbléer och tripplar! Alla väger runt tre, fyra kilo och glada tillrop hörs i båten. Så börjar äntligen min lina att vandra ut från båten, vilket tyder på att fisken snart är uppe. Men istället för en jättekungsfisk bryter en gigantisk lubb ytan med ett ilsket väsande. De andra ropar imponerat, men själv svär jag eder. Jag vill inte ha en lubb även om den är stor. Jag fick en på 13 kilo förra året och är nöjd med den. Jag vill ha en stor kungsfisk! Lubben gaffas och hängs på vågen, som visar 14,1 kilo. Det är årets största, nytt rekord på fiskecampen och personligt rekord, men jag bryr mig inte. Nu ska vi fiska uer tills jag också får en stor, oavsett hur länge vi måste vara ute. Det visar sig dock att min oro är obefogad. När jag lägger upp båten för en ny driva, upprepas scenariot och ännu en gång får alla fisk så snart vi kommer ner till botten. Fler kungsfiskar på tre, fyra kilo får syna däcket; även jag får fina fiskar och kan lättad pusta ut. Efter ytterligare ett par drivor klingar nappruschen av och smålubbarna börjar åter attackera våra agn.För att undvika lubbarna vevar vi upp våra tackel 15-20 meter över botten och det ger utdelning. Kungsfiskarna hinner lukta sig fram till betet i fred. Vad som också är bättre är att medelvikten på fisken stiger dramatiskt.Vi får flertalet fiskar över fem kilo och Stefan slår till med ett riktigt monster. Fisken väger drygt 8,8 kilo och tangerar därmed världsrekordet. På samma tackel sitter också en fisk på fem kilo; det måste vara unikt att få nästan 14 kilo uer på samma nedsläpp!

Kanten vi fiskade på. Resultatet av ett nedsläpp!

Eftersom vi räknar med att Stefans fisk inte kommer att hålla vikten tills vi kommer in till hamnen och får den kontrollvägd, bestämmer vi oss för att fortsätta. I nästa driva smäller det återigen för både Stefan och mig. Det går riktigt tungt och jag hoppas att jag har fått på en riktig gigant. När Stefans fisk efter en stund ploppar upp visar den sig vara ännu större än den förra, det måste vara nytt världsrekord. Men när mina fiskar strax därefter kommer upp till ytan, ekar nya eder över Lopphavet. Jag har fått ytterliggare en jättelubb och med sig upp från djupet har den en uer runt fem kilo! Esben lyfter in lubben och återgår därefter till vägandet av Stefans nya enorma uer. Vågen visar strax över 9 kg och den borde vara nytt världsrekord om den håller sig tills vi kommer in. Medan kamraterna diskuterar kungsfiskens rekordstatus synar jag på nytt min ovälkomna lubb. Den är enorm, betydligt större än den förra. Jag hänger upp den på vågen, som pendlar mellan 17-18 kilo. Om jag inte minns fel mig ligger världsrekordet någonstans kring 16 kilo. I bakgrunden diskuterar kamraterna fortfarande Stefans möjliga världsrekord och hur de ska bevara fisken tills den kan bli korrekt vägd.

– Om inte uern klarar rekordet så gör nog min lubb det, säger jag högt.

Det blir tyst i båten och vi inser att vi kan ha slagit två världsrekord, inte bara samma dag, utan på samma nedsläpp! Frågan är om vi ska avbryta det fantastiska fisket för att så snabbt som möjligt få fiskarna vägda på krönt våg, eller om vi ska fortsätta. Vi bestämmer oss för att köra vidare och under tiden försöka få tag på någon som kan öppna fiskfabriken i Sörvaer där vågen finns. Det är sen kväll och den lokala festivalen Söröyadagarna pågår för fullt, alla i byn är ute och festar. Per telefon utlovar jag en saftig belöning i form av flytande danskt guld, som är hårdvaluta på ön, om någon är villig att öppna fabriken. Under tiden läggs de potentiella rekordfiskarna på is. Efter en timme med fler stora fiskar, ringer telefonen och vi får plötsligt klartecken, men vi måste komma in omedelbart. Bulan har nog aldrig tidigare körts snabbare på sträckan in till Sörvaer. På kajen står en liten skara människor och väntar. Världsrekordfiskarna lyfts iland under beundrade kommentarer och ännu större uppmärksamhet väcker alla stora kungsfiskar som ligger i lådorna och på durken i båten. Vi svävar som på moln. En fisklåda placeras på vågen innan den tareras. Sanningens ögonblick är inne, men vi tvekar. Vem ska börja? – Börja du, säger Stefan.

Jag är övertygad om att Stefans fisk ska räcka. Den kan inte ha tappat så mycket i vikt, det är ju mest ben och kött. Min lubb har däremot en stor mage som kan ha tappat mycket vätska och det är med en viss bävan jag lägger fisken på vågen. Röda siffror lyser ilsket på displayen och förkunnar att den väger hela 17,20 kilo. Alla gratulerar! Tyvärr visar det sig att Stefans kungsfisk missar rekordet med blott 100 gram. Vågen visar 8,70 kilo och vi beklagar naturligtvis, men det är ändå en fantastisk fisk. Vad gör vi nu? Svaret är nästan självklart, vi ska givetvis försöka slå uerrekordet också – vi åker ut igen! Den fångade fisken isas på fabriken för att inte förfaras och vi kastar loss med avskedsfrasen:

– Vi kommer tillbaka med ett rekord! Väl på plats fortsätter drömfisket. Vi får inte fullt lika många fiskar som tidigare, men de är stora. Så här långt har Patrik haft lite otur, han har tappat mycket fisk och inte fått några riktigt stora. Medan resten av gänget har landat kungsfisk över sju kilo, väger Patriks största bara någonstans kring fyra kilo. Han funderar på om det kan ha med krokarna att göra. Vi andra använder krokar med kraftigt inåtböjd spets, medan han kör med rak spets. Patrik knyter om sitt tackel med lånade krokar och det visar sig vara ett lyckodrag. Nu får han plötsligt alla stora fiskar. Inte nog med att han krokar två grova lubbar på 13,90 och 11,06 kilo, han får dessutom en uer på 8,46! Det är mitt i natten, midnattssolen strålar eldröd strax ovanför horisonten, havet ligger som en spegel och fisket är närmast overkligt. Vad mer kan man begära? Jo, kanske ett världsrekord… Naturligtvis är det Patrik som slår till med ännu en tungviktare och när vågen visar 9 kilo med god marginal förstår vi att rekordet är slaget. Vi avbryter, stuvar ner uern i isbacken och kör åter mot hamnen. Klockan är fyra på morgonen och vi har fiskat i 16 timmar. Fiskfabriken öppnar vid sex och vi har lite fileande framför oss. När fabriken slår upp portarna står vi och hänger på låset. Fisken läggs på vågen och vi konstaterar belåtet att vi i lugn och ro kan krypa ner i våra sängar för lite välbehövlig sömn. Den klarar sig med råge och det nya världsrekordet för kungsfisk lyder på 8,98 kilo.

Dagen därpå återvänder vi till uerstället. Fisken står kvar och under ett kort pass landar vi fisk upp till 8,3 kilo. Esben tar den största, medan Stefan får en lubb på 15,65 kilo. Under två dagar har vi upplevt ett närmast overkligt fiske och sammanlagt fått 28 kungsfiskar över fem kilo. Stunden när jag innerligt önskade en fisk på tre kilo känns plötsligt väldigt avlägsen… Faktum är att vi under de här två dagarna troligen fångade lika många uer över 5 kg som det tagits på spö sammanlagt tidigare i historien... Helt sjukt!

De sista dagarna på resan var vädret ganska dåligt. Vi var ju ändå ganska nöjda med fisket så vi tillbringade lite mer tid än vanligt på Gjestehuset med god mat och dricka. Lite dricka i vardera benet var bra att ha med sig när jag och Esben grävde sandorm i det iskalla vattnet vid ebb. Vi metade upp lite rödspättor de sista dagarna. Själv tappade jag ett riktigt dasslock på minst 2,5 kg p.g.a. egenförvållad usel gaffning i ytan men några storspättor upp till 2,38 kg fick vi ju upp ändå.