|
Skjervöy 2007
Årets resa gick till ett nytt resmål. Vattnen kring
ön Skjervöy 20 mil sydväst Söröya skulle utforskas. Jimmy planerade en eventuell satsning på
att arrangera resor dit i framtiden och ville att vi skulle kolla av
fiskevattnen kring och faciliteterna på ön. Vi var alltså fyra erfarna havsfiskare som flög upp i början av juni. Förutom jag själv och Jimmy var det
gamla Bulanfiskaren Fredrik och Johan i Team Boatnav. Planen var att åka upp med
Jimmys ordinarie resor till Söröya, fiska ett par dagar och sedan traila en av
Jimmys nya Arronettbåtar till Skjervöy.
Men när vi kom upp till Söröya visade
sig vädret för ovanlighets skull från sin sämsta sida. Ihållande regn och
kulingvindar gjorde fisket omöjligt. Vi beslöt att istället för att uggla i
stugan och pimpla öl så skulle vi traila båten redan i förväg till Skjervöy för
att om möjligt inte missa någon fiskedag på det om vädret blev bättre. Boende
för de första dagarna skulle vi ordna på plats.
Allt var dock fullbokat i Skjervöy så vi fick bo på
ett hotell på fastlandet 4 mil från ön. Men det fick ju gå, då alternativ
saknades. Enda positiva var de två söta svenska flickorna i receptionen och den söta svenska
bartendern på den lokala puben. Det behövs tydligen svenska flickor för att man
ska ha något att titta på i Nordnorge det har tidigare resor visat... Båten trailades upp till Skjervöy och förtöjdes på fiskecampen som Jimmy tänkt
samarbeta med. Skjervöy var tänkt som ett mer vindskyddat alternativ för de som
inte är fiskagalningar utan mer värdesätter avkoppling och goda faciliteter.
Skjervöy ligger inne i Kvaenangenfjorden och det finns vindskyddade fiskeplatser vid
alla väderförhållanden. Skjervöy stad är också av en helt annan storlek än
Sörvaer på Söröya och har alla faciliteter som behövs. Planen var att variera
fisket så mycket som möjligt för att ha ett så gott underlag för kommande
gäster. Vattnen runt Skjervöy hade rykte om sig att hålla bra med havskatt i fin
storlek, kolja i rekordformat och ett fint plattfiskmete. Toppografin ute i
själva fjorden var fantastiskt varierad med djuprännor på 200m och varvat med
toppar upp till 30-40m. Detta såg mycket intressant ut och torskfisket skulle
vara bra i fjorden även om vi naturligtvis inte förväntade oss att det skulle
hålla samma klass som på Söröya. Norr om Skjervöy, längre ut i fjorden ligger
Arnöya och systerön Lauköya, endast åtskilda av ett smalt sund - Lauksundet.
Sundet skulle vara en hotspot för hälleflundra och havskatt. Vattnen runt hela
Arnöya, speciellt på nordsidan hade också rykten om att var goda platser för
hälleflundra.
Fisket de första dagarna var inte mycket att hurra för.
Grundtopparna i fjorden höll fina sejstim men ingen större torsk fanns som
jagade i dem. Vid mete fick vi massor av smålubb men ingen katt. Kolja var det
gott om. De höll fin storlek på 2-3 kg. Testmetet efter plattfisk och
hälleflundraspinnet i Lauksundet gav inget. Vädret var heller inget att hurra
för. Det var svinkallt och blåste på bra varje dag. En dag med fint väder gjorde
att vi kunde ta oss ut ur fjorden och köra upp till grundområdet Innerbåan som
egentligen kan sägas vara södra delen av den berömda Storskaltaren. Här hade vi
ett fint fiske efter torsk på riktigt grunt vatten. Det var massor av torsk
mellan 5-10 kg och en del över. Torsken stod riktigt grunt. Vi fiskade på 10-20
m vatten och ibland grundare. Att fånga en 15 kg torsk på så grund vatten som 8
m var en häftig upplevelse. I Nordnorges klara vatten såg man fisken direkt
efter att den huggit och det var bra tryck i fiskarna på det djupet. Vi fick ett
15-tal torskar över 10 kg på jiggarna och dessutom fick jag en flundra på 6,85
kg.
|
 |
|
Dagen efter beslöt vi att trots det fina
vädret fiska inomskärs då det ju var det vi skulle testa. Hur fisket var på Storskaltaren/Innerbåan
visste vi ju sedan tidigare. Efter tips av campens fiskeguide så beslöt vi att
provfiska ett ställe som skulle hålla fläckig havskatt. Denna sällsynta fisk är
en raritet och ett hett eftertraktat byte bland Norgeresenärer. På väg dit
fiskade vi av ett par grundtoppar och fick torsk upp till 15 kg. Platsen vi
skulle meta fläckig havskatt visade sig vara en grundrygg på 120 m med djupt
vatten runt omkring. Solen sken och havet låg som en spegel när vi lät de väl
tilltagna sejfiléerna singla ned mot botten. Efter en kort väntan så sög det
till tungt på både mitt och Johans spö. Min fisk kändes hyfsat stor men gjorde
inte mycket väsen av sig. Den följde mest tungt med. Johans fisk jobbade bra
mycket mer och verkade större. Jag misstänkte att min var en lubb men vi
hoppades på att Johans fisk som kämpade på skulle vara det eftertraktade bytet.
Av kampen att döma var den på minst 10 kg. Därför blev det antiklimax när den
släppte med bara 20 m kvar. Alla var besvikna och och ingen tänkte så mycket på
min fisk som snart också var uppe. Fisken hade dragit sig mot båten så jag såg
den inte men det var inget jag bekymrade mig om. I sista stund gjorde den dock
ett sista ryck och gick under båten och kom upp på andra sidan i aktern med ett
stort väsande och plaskande typiskt för en lubb. Och vilken lubb det var. Det
blev kort panik i båten innan Jimmy fick gaffat jättelubben och hivat in den i
båten där den började leva jävel. Lubben är ju ingen kämpe på kroken utan är dum
nog att börja kampen för sent, när den väl är i båten. Väl där är den stark som
en tjur, slemmig och hal och besvärlig att handskas med. Det glupska djuret
brukar dessutom kasta sig över betet och svälja det snabbt och på väg upp från
botten så kan den inte tryckutjämna vilket betyder att simblåsan står ut ur
munnen på den när den kommer upp. Detta betyder att har man fått en lubb på
kroken väntar ett besvärligt och kladdigt jobb för att få av den. Lubben är för
det mesta är en högst oönskad gäst på Norgefiskarens krokar. Men en fisk i denna
storlek är ju inte fel, fastän att det var en lubb. Väl upphängd i vågen visar
den sig väga 13,0 kg och var då den troligtvis största lubb som spöfångats så
långt norrut. Vi undrade bara hur stor Johans fisk då var... Fortsatt
fiske ger fler lubbar upp till 7-8 kg och flera små, men ingen i samma klass som
den första. Ett par kungsfiskar nappar också men ingen fläckig havskatt.
|
Dagen efter satsar vi på området norr om Arnöya. Det
består av grus och sandbottnar på 20-40 m som verkade idealiska för hälleflundra.
Tyska fiskare hade i området fångat många flundror upp till 40-50 kg. Efter fler
timmars resultatlöst nötande körde vi österut till inloppet av Kvaenangenfjorden och
grundområdet Alketinden. Där är fisket bättre. Vi metar med hel sej och får
flera torskar över 10 kg dock inga jättar. En förmodad 10 kg torsk nappar på
mitt spö och följer snällt med hela vägen upp från 50 m utan att göra mycket
motstånd. När fisken närmar sig ytan syns dock ingen vit torskbuk utan den
brunfläckiga ryggsidan på en flundra. Jimmy får snabbt fram gaffen och innan flundran
fattar vad som skett ligger den och hoppar på båtdurken. Det måste varit den
lamaste flundrafight som förekommit. Kanske fattade fisken inte vad som skedde
utan var fullt upptagen med att försöka svälja ned den stora sejen som stod
halvvägs ut ur munnen på den. Flundran vägs till 12,95 kg och äntligen har jag
ett något så när acceptabelt PB på hälleflundra.
|

|
 |
Följande dagar är vädret sämre och vi får nöja oss med att fiska
inne i fjorden och i Lauksundet. Vi provar både spättamete och flundraspinn helt
utan framgång. Vi får en del katt i mellanstorlek och bra med kolja men den
större fisken lyser med sin frånvaro. Men vi har nu flyttat ut på Skjervöy och
bor på ett hotell inne i staden. Under hotellet ligger en pub och restaurang.
Frukost ingår så vi anpassar våra fisketider efter det och kvällarna fördrivs
med öl och Texas Hold´em. Som parantes kan nämnas att sistnämnda inte visade sig
vara fiskekompisarnas starka sida. Någon dag senare är vädret bättre. Båtarna
från Söröya ska ut på Storskalltaren och vi beslutar att möta dem där ute. Det
finns massor av torsk över hela grundområdet men det är ingen riktig storlek på
dem. En hel del fisk upp till 15 kg fångas dock. Vi satsar uteslutande på
hälleflundraspinn och det ger utdelning. Fredrik får en på 22,4 och Johan en på
11,2 samt en mindre. Flera gånger har vi också flundror som följer jiggarna upp
till båten. De andra båtarna har också bra fiske. Det tas under denna dag 7
flundror över 22 kg på Storskaltaren. Den största väger 51 kg.
|

|

|
Ett par dagar med sämre fiske inomskärs följer. Det
vill sig inte inne i fjorden. Kanske är det för tidigt på säsongen. Vi försöker
åter igen att meta plattfisk men trots att bottnarna ser bra ut så ger det
ingenting. Resan är snart slut. Vädret inför sista dagen ser bra ut men vi
hinner inte med ett Storskaltarpass till samtidigt som vi ska traila båten
tillbaka till Söröya. Jimmy erbjuder sig att köra bil och trailer tillbaka
samtidigt som vi andra kör ett maratonpass Skjervöy-Storskalltaren-Söröya. Vi
andra tar tacksamt emot erbjudandet för att få möjligheten till en dags bra fiske till. När jag sätter
mig bakom ratten på Arronettbåten vet jag att vi har en riktigt lång resa
framför oss. Jimmy kör iväg och önskar oss lycka till. Ute på Skaltaren satsar
vi åter igen på flundraspinn med jiggarna. Vi har ännu på resan inte landat någon torsk av
riktig storlek d.v.s över 20 kg, men flundrorna lockar mer. Vädret är underbart och det är fisket
också. Åtminstone mitt eget. Vi får två flundror av storlek och jag fångar båda.
13,9 kg och 22,65 kg och avslutningen på resan blev riktigt bra. Skjervöy kan
säkert bjuda på bättre fiske än vad vi upplevde och med sitt väderskyddade läge
är det då idealiskt för den inte så äventyrslystne fiskaren, men jag jagar den
stora fisken. Det blir Söröya igen nästa år istället!
|
|
|