VÄLKOMMEN TILL TEAM LILLA MY

Rödspätta

Rödspättan finns i Sundet från de djupaste delarna och upp till stränderna. Det vanliga trivseldjupet är dock ungefär mellan 8-25m. Rödspättan favoriserar en blandad sand/grusbotten, gärna med inslag av musselbankar. På helt ren och plan sandbotten hittar man sällan rödspättor. Bottnen får gärna vara lite kuperad eller luta. Rödspättan är inte stationär, tvärtemot vad många tror. Den vandrar mellan olika djup och olika platser beroende på årstiderna men också beroende på strömmarna. Ofta samlas den i stort antal på de små fläckar som just för tillfället bjuder på optimala förhållanden och hittar men dessa fläckar kan fisket vara fantastiskt. Bommar man så är det ofta uselt. Det ska till erfarenhet och mycket kunnande för att hitta rätt platser för dagen. I Öresund leker rödspättan under senhösten och samlas då i stor mängd på små områden. Under denna period, speciellt oktober, kan man med stor framgång bedriva riktat mete efter rödspättorna på de fläckar där de samlas. I mitten av november börjar ofta fångsterna bli skrala och rödspättefisket tas oftast inte upp igen förrän bulesäsongen är över i slutet av mars. Men det betyder ju inte att fisken inte är där under vintern. Det gäller bara att hitta rätt platser. Det händer varje vinter att riktigt stora rödspättor fångas under torskfisket längs djuprännans kanter så det är mycket möjligt att spättorna vandrar djupare under vintermånaderna. Men under hela våren och försommaren går det utmärkt att meta rödspätta. Under högsommarens värsta hetta upplever jag det som plattfiskmetet oftast är dåligt på de traditionella platserna. Ibland kan man hitta rödspättan på djupare vatten då, runt 30 m brukar vara vanligt.

Rödspättan är ofta en försiktig nappare. Det är sällan som man får rödspättor på upphängaren ovanför sänket. I de flesta fall så har den nappat på släptafsen. Känner den motstånd så spottar den oftast. Att använda en glidbom när man fiskar är därför bra. Ibland känner man inte när rödspättan nappar. Den sitter bara på då man lyfter sänket. Bästa betet för rödspätta är helt klar borstmask. Det är sällan räka eller sillstrimlor fungerar något vidare här hemma i Sverige medan de stora spättorna i Norge gillar räka.

Rödspättan vill gärna ha lite krimskrams på tacklet. Vita pärlor och/eller en liten spinnarsked är inte fel. Man kan gärna fiska med två krokar på släptafsen och skippa upphängaren för spättorna nappar sällan på den ändå. Det är viktigt att man inte driver för fort vid rödspättefisket, men man ska driva lite. Tacklet kan gärna ligga stilla i 10-15 sek innan man flyttar det med sig en liten bit båtens driftriktning. Kan inte tacklet ligga stilla driver man för fort. Driver man för sakta får man kasta ut betet åt sidorna och fiska hem det aktivt. Man måste söka av bottnen för att ha ett bra rödspättafiske.

Sandskädda

Sandskäddan kanske egentligen inte skulle behövas ta med, eftersom den finns överallt i Sundet och brukar vara omöjlig att missa. Man kan få sandskäddor i Sundets djuprännor likväl som inne vid stranden. Det bästa djupet att meta sandskäddor på är dock mellan 10-25 m. Oftast ger djup runt 12-15 m den bästa fångsten men ibland hittar man stora mängder sandskäddor nedåt 20-25 m i djupet utanför Kronborg. Sandskäddan finns också på alla bottentyper, den är inte så kräsen. Bästa bottnen är dock sand eller grusbottnar. De får gärna luta. Man kan faktiskt hitta sandskäddor simmandes i frivattnet längs starkt stupande bottnar. Fisken verkar inte lika bottenbunden som rödspättan. Den nappar lika gärna på en upphängare som en släptafs. Det händer också ofta, speciellt på vår och försommar, att nyfikna sandskäddor följer med sina krokade kamrater upp till ytan. Således kan man ha två krokade sandskäddor på tacklet och ytterliggare 2-3 som bara simmar med upp för att kolla. Våren är sandskäddesäsong. Redan i mars kan man börja meta sandskädda med stor framgång. Detta främst i området kring Lappen och Kronborg.

På våren samlas det enorma mängder sandskäddor längs kanterna där. Det håller på fram till juni ungefär. Sedan avtar det i takt med att vattnet blir varmare och det börjar växa tång på fiskeplatserna. Det finns sandskäddor i området också resten av säsongen men inte i lika stor mängd. Då sprider de ut sig över Sundet och finns i princip överallt. På hösten fångar man ofta stora sandskäddor som bifångst vid rödspättametet. Sandskäddan är en frenetiskt nappare. En 2 hg sandskädda nappar mycket häftigare än ett dasslock till rödspätta. Är det bara bete kvar på kroken fortsätter skäddorna ofta att nappa tills det är borta eller du krokat dem.

 Borstmask är naturligtvis mycket effektivt på sandskäddorna också, men det är slöseri med dyra maskar. Sandskäddorna är inte sparsmakade. De nappar på det mesta. Färska sillstrimlor fungerar faktiskt nästan bättre än borstmask. Detta eftersom de frenetiska mindre sandskäddorna ofta käkar bort borstmasken i ett nafs. Med sill på kroken är det ofta kvar bete länge nog för att en större ska fastna. Men det ska vara färsk sill. Under sandskäddesäsongen, april-juni, kan det vara lite svårt att fånga sill om man inte vill åka ned mot Ven. Det fungerar då lika bra med horngädda som brukar vara enkelt att få tag på då. Standardtacklet fungerar ypperligt vid mete efter sandskädda. Man kan ha två kortare upphängare istället för en, då sandskäddorna inte är så bundna till botten i sitt matsökande. Krokstorleken får gärna vara lite mindre än för rödspättorna men använd inte för små för då fastnar det hela tiden små frimärken på kroken. Drivfiske är oftast effektivast. Sandskäddan är oftast aktivare än rödspättan så man kan driva lite snabbare. På våren kan det ofta vara effektivt att ankra. Hittar man en givande fläck så kan man faktiskt samla skäddorna under båten eftersom de är så nyfikna. Det är då man ofta har sandskäddor som följer med betet upp till ytan. Ofta fångar man massor av sandskäddor varav merparten är för små. Är metet riktigt bra kan du fånga en sandskädda i minuten. Det tar då längre tid att kroka av och agna om än att få fisk... Släpp varsamt tillbaka alla sandskäddor som är för små.

Skrubba

Skrubban är en mer utpräglad grundvattensfisk än de två föregående. Man kan fånga skrubbor på bara en meters vatten. Jag blev en gång påsimmad av en hyfsat stor skrubba på 30 cm vatten. Idealdjupet på skrubbafiske är mellan 4-10m. Kommer man djupare är det bara en massa sandskäddor som stör fisket. Oftast har man bäst fiske på 5-8m. Det finns skrubbor på ren sandbotten men skrubban gillar en mer blandad botten. Gärna lite grus, fläckvis med växtlighet och gärna skalgrus och musselbankar. På de sistnämnda stortrivs skrubban. Den går också gärna in i hamnarna. Speciellt på hösten och vintern kan man ha bra skrubbamete från land. På vintern leker också skrubban, så hösten och vintern är rätt tid om man vill fånga en speciemenskrubba. Skrubban är en aktiv fisk. Fisketekniken skiljer sig därför en del mot föregående fiskar. Skrubban jagar ofta aktivt och då ska helst betet röra sig kontinuerligt. Det effektivaste är faktiskt att fiska med en ensam lång släptafts bakom ett lättare drag eller sänke. Ett silverfärgat drag är att föredra det det ger ifrån sig lockande reflexer. Det behöver inte vara så tungt eftersom man fiskar på grundare vatten och inte ska ligga stilla på botten. Det får gärna vara vita eller gula pärlor och spinnarsked på släptafsen för det lockar skrubban. Man kastar ut långt och ska sedan röra och dra betet mot sig hela tiden, med korta stop då betet på den långa tafsen förföriskt vajar fritt i vattnet. Sedan gör man om proceduren. Man kan låta betet vara stilla i en 20 sek kanske två gånger på kast för att låta skrubborna får tid att nappa om de är skyggare än vanligt. Man kan använda glidande bom vid det här fisket eller så fäster man draget på en mittsektion av standardtacklet. (se tackelsidan) Man ska inte ha släptafsen knuten i dragets nedre del. Det ska gärna vara lite drift så man söker av området man ligger och kastar i.

Driver det för snabbt så får man bromsa med motorn. Bästa betet är helt klart borstmask men det kan fungera med tunna sillstrimlor också. Skär dem då långa och smala så de ser ut som en liten fisk som simmar fram. Räkor fungerar sämre för detta aktiva fiske. De hänger ju bara som en klump. Skrubbafisket kräver faktiskt mer teknik och skicklighet än att meta rödspätta och sandskädda, eftersom det är ett så aktivt fiske och det är mycket mer vad man själv gör som är utslagsgivande än att man hamnat på rätt fiskeplats. Bra fiskeplatser för skrubba är hela Lappegrund från bojen och pricken uppe på grundet och norrut samt utanför Norra Hamnen och upp förbi Fria Bad.

Slätvar och Piggvar

Slätvaren och piggvaren har ett likartat levnadssätt och beskrivs därför tillsammans. De gillar sandiga och grusiga bottnar gärna med steninslag på ställen där strömmen är stark. Piggvaren går långt in i Östersjön medan slätvaren mer är en västkustfisk. År 2007 kom det verkliga genombrottet för varfisket i Sundet. I samband med Kinnarpsfestivalen fiskade många båtar efter vararna och det landades förmodligen fler varar på en vecka än vad det gjort genom tiderna i Sundet. Att det inte fångas fler varar tidigare beror på att vi inte fiskat efter dem med metoder som passar deras levnadssätt. Vararna ligger på lur i sanden och väntar på att små fiskar kommer deras väg. De jagar också aktivt och det är huvudsakligen småfisk som ingår i dieten. Att de inte nappar oftare på drag måste bero på att de inte är speciellt lättlurade och förmodligen jagar med stor hjälp av luktsinnet också. Alltså måste man erbjuda dem beten därefter. En teknik som visats sig effektiv är fiske med långa släptackel och glidbom. Släpet ska vara minst en meter men gärna längre. I änden ska det sitta en enkelkrok i st 1-2. På den apteras en sillstrimla eller ännu hellre, en tobis genom munnen. För att öka krokningschansen kan man binda på en liten trekrok eller enkelkrok i en kort tafs som man fäster lite längre bak i sillen eller tobisen. Det är dock viktigt att den ändå simmar fint. Tacket ska släpas fram längs botten med en fart av 1 - 1,5 knop. Enligt litteraturen är de större vararna nattaktiva medan småvararna är aktiva på dagen. Fisket i Sundet har nästan enbart bedrivits på dagen och resulterat i massor av varar upp till 1,5 kg men med merparten i vikt kring halvkilot. De stora vararna uppehållsplatser och vanor är ännu outforskade. I väntan på dessa rekommenderar jag ett restriktivt fiske efter vararna. Släpp tillbaka en del även om de är en delikatess på matbordet.

Nya metoder kommer fram hela tiden. 2012 kom ett genombrott i vattnen runt Orust där vi och andra sportfiskare kikfiskade piggvar med små jiggar och vertikalspön. Vertikalfisket fungerar i Sundet också men försvåras här av strömmarna. Vid svagare ström har vi fångat var med vertikalfiske här också.

Tobisstim över varbotten. Nu är det hett!

Morfar med ett fint reg på slätvar.

Bergskädda och Tunga

Två rariteter bland plattfiskarna. Inte många har fångat dem men likväl finns de här i Sundet. De båda arterna är nattaktiva. Vi har vid flera tillfällen testat riktat fiske efter bergskäddorna med det har varit under dagtid och driftfiske under kvällstid. 2013 lyckades jag fånga den första bergskäddan. Vi får se om vi lyckas få hål på det nu...

Under 2013 kom också ett genombrott för fisket efter tunga på västkusten med landnära kikfiske nattetid. Det har testats här nere i Sundet men utan framgång. Kanske har tungorna inte samma beteende här nere. 

Lerskädda

Lerskäddan är en liten, ofta förbisedd plattfisk. Oerfarna metar förväxlar den ofta med sandskäddan då den till viss del påminner om en smal ovanligt stormunnad sandskädda. Lerskäddan är faktiskt dock mer släkt med hälleflundran än med vår egen lilla ettriga skädda. Lerskäddan har aldrig varit någon vanlig sportfiskefångst, någonstans i Sverige. Fram till för något år sedan så fångades det endast ett fåtal lerskäddor i Sverige årligen. Detta mest för att den har ett levnadssätt som inte är likt övriga plattfiskars. Lerskädda gillar de djupa ler-, sand- och slambottnarna. Den kan där faktiskt finnas i ganska stort antal. Men för det mesta så är det ingen som bedriver pillemete på dessa djupa bottnar och i kombination med att lerskäddan är en liten, egentligen ointressant fisk som inte platsar på matbordet så har den förbisetts i alla år. Men i takt med att intresset för specimenfiske i havet har ökat och att allt fler havsfisketävlingar har övergått att premiera artjakt istället för maxvikt i takt med att rovfisket i havet eliminerat populationerna av större havsfiskar, har lerskädda blivit ett eftertraktat byte. I Öresund så lever lerskäddan i de djupare rännorna och på kanterna runt dessa. Lerskäddan har en stor mun i förhållande till sin storlek vilket skulle betyda att den jagar stora byten som småfisk och kräftdjur. Men de lerskäddor jag fångat har alla nappat på borsmask.

Knot och Fenknot

Knotarna är de grunda grus och sandbottnarnas fisk. Den typiska uppehållsplatsen är sandbottnar, gärna med inslag av sten och musslor på 5-20m djup. Men man kan fånga knot ned på 30 metersnivån också. De kan dyka upp lite överallt som bifångst vid fiske efter andra arter men på vissa ställen är koncentrationen av dem större än annars. Knoten är vanlig i Sundet. Fenknoten däremot är en raritet i svenska vatten. Inte desto mindre har det senaste åren fångats en hel del i Sundet. Fenknoten får dock räknas som en slumpfisk. Det går inte att rikta fisket efter dem. Knoten nappar helst på små sill- eller makrillstrimlor som fiskas lite mer aktivt än vid spättamete. Den är en frenetiskt nappare som skakar och biter i agnet men kan vara lite svårkrokad då den är hård i munnen. Ett vanligt standardtackel fungerar utmärkt för knotmete men släp och bomtackel är effektivare .Bra ställen för knot är Diskens grunda partier och de grundare delarna söder om hamnen i Helsingör. Även Lappegrund håller bra med knot.

Vitling och kolja

Dessa båda mindre torskfiskar håller till på Sundets djupare sand och lerbottnar. Det får gärna vara lite steninslag i bottnarna. Hittar man små stenpartier som sticker upp ur den mjukare bottnen kan det vara effektivt att fiska runt dessa. Även om koljan och vitlingen finns på ungefär samma biotoper så har de lite olika levnadssätt. Vitlingen är lite mer frilevande än koljan och inte så bunden till botten. Vuxna fiskar av båda arterna jagar småfisk, så vill man bara ha större exemplar så borde det vara effektivare att meta med fiskagn. I Norge nappar gärna de större koljorna på pilk och speciellt på mindre jiggar. Men båda arterna, speciellt koljan, går gärna på botten och betar av bottnarnas smörgåsbord av maskar och kräftdjur. Koljan har en riktig sugmun som den använder till att dammsuga bottnen på allt ätbart. Vitlingen fångar även gärna sitt byte en bit över bottnen. För båda arterna är sandorm och borsmask utmärkta beten. Vitlingen tar gärna sillstrimlor medan koljan verkar vara speciellt förtjust i räkor. Båda arterna går i ofta i stim. När man letar efter fisken på kanter och runt stentopparna så ser man ofta vitlingstimmen som små plottriga moln över botten. Koljorna håller gärna ihop tätare. De ser då ut som små torskbulor och det går faktiskt att bulemeta både koljan och vitlingen. Den sistnämnda brukar man dock knappast behöva bulefiska. Ofta finns det massor av vitlingstim utspridda i de attraktiva områdena och det går ofta gott om vitlingar överallt mellan stimmen också. Ett vanligt standardtackel går utmärkt att använda för båda arterna. Koljan har en skör mun och nappar ofta lite försiktigt. Den krokas ofta långt fram i munnen och man tappar därför en hel del fiskar. Ett bomtackel med långt eftersläp kan ibland vara lösningen på det problemet. Vitlingen däremot behöver inget speciellt tackel. Ofta kastar de sig över betet och sväljer det fortare än kvickt. Är vitlingen riktigt på hugget kan det faktiskt vara bättre att agna en sillhäckla. Den har ju kortare tafsar och ger inte den glupska vitlingen samma möjlighet att svälja agnet. Vitlingen finns överallt i Sundet. Vi har fångat dem från Mölle och ned söder om Ven. Ute på vraken i Kattegatt är ofta vitlingen ett plågoris som omöjliggör mete efter katt och långa. Koljan finns antagligen på många ställen i Sundet den också men fisket efter den sker huvudsakligen från M5 bojen och ned längs hela Diskens östsida ända ned till Vens Nordvästrev. Man hittar ofta båda arterna på mellan 20-35 m.

Simpor

Det finns en hel hel drös olika simpor i Öresund. De flesta är dock mycket små och har inget värde som sportfiskar. Den stora rötsimpan har dock blivit ett eftertraktat byte för specimenfiskare. Rötsimpan håller gärna till på beväxt stenbotten. Även andra bottnar godkännes men det ska helst vara växlighet på dem då. Förr fick man ofta simpor vid kustmete från pirarna.  På senare år har de dock blivit mycket ovanligare i fångsterna från land. Varför vet jag inte. Ute på Sundet tror jag att simpan finns över stora områden. Men eftersom rötsimpan gärna uppehåller sig på de tungbevuxna stenbottnarna där pillemetet inte försiggår i vanliga fall så är den ingen vanlig fångst. Riktat mete på stenpartier på mellan 10-25 m tror jag skulle uppdaga många heta simpställen. Det finns ju massor av stenbotten hela vägen från Pålsjö och upp till Viken att leta på. Simporna är inte kräsna när det gäller maten och ett vanligt standardtackel går bra att använda. Fiskar man på mycket steniga bottnar kanske man kan ta bort släptafsen och ha två upphängare istället. Man kan också ha en klenare bräcklänk till sänket för att undvika att förlora tacklet i bottnen.

Gyltor och snultror

Öresund ligger i utkanten av dessa fiskars utbredningsområde. Jag har fått blågylta i Svanshalls hamn men det måste anses som ett undantag. Berggyltan finns runt både Kullen och Bjärehalvön och går också ned i norra Öresund. Av snultorna är det skärsnultran och stensnultran som förekommer i Sundet. Båda arterna av snultror är relativ vanliga på beväxta stenbottnar och musselbankar. De finns på allt mellan 5-20m djup. Stensnultran är nog vanligare men det är oftast skärsnultran som fastnar på kroken eftersom den är den större av snultrorna. Snultrorna är notoriska agntjuvar. Deras förmåga att äta av betet från kroken är fantastisk. Du märker kanske ett litet darr i spöet, om ens något, och sedan är tacklet tomt när du vevar upp det. Det krävs mycket små krokar för att fiska snultra. Enkelkrok i st 8-10 är att rekommendera. Agnet kan vara räkor, musslor eller snäckor. Berggyltan kan fiskas med samma agn. Man kan använda lite större krokar då. Ett vanligt standartackel går bra vid gyltafiske. Precis som vid fiske efter simpa kan man skippa eftersläpet och använda 2-3 upphängare i stället om botten är besvärlig. Bergyltans favoritställe är starkt stupande stenbottnar på 5-30m djup. Precis som när det gäller rötsimpan så kan nog riktat mete avslöja många bra ställen på stenbottnarna mellan Pålsjö och Viken. Annars kan man ju bara åka upp och meta längs Kullen.